Idag har varit en helt okej dag. Jag har bara hemma och myst med lillis. Sen åkte vi iväg och åt middag och shoppade men en vän.

Jag känner mig inte ensam när jag är hemma själv med lillis. Men när jag är med folk som har en stadigt förhållande blir det mer svart på vitt. Jag kunde också ha någon som var hemma och "väntade" på mig, men jag kände mig ändå inte uppskattad och vi gjorde ingenting som en familj. Så just det vill jag inte ha. Men jag tänker varje dag -Tänk om det skulle ändra sig. Men efter 7 år i samma förhållandet med mestadels motgångar har man tappat tron för att det någonsin ska bli bra.

Jag känner mig stark, som värsta stl kvinnan. Men någonstans där inne blogg liten och ensam. Många funderingar om framtiden.
Lillis pappa visar inte mycket intresse för henne. Och jag blir så arg och ledsen över det. Ska dom inte ha någon kontakt?! För att han inte vill det för att jag valt att lämna honom.. men tänk om hon vill det?
Det är hans straff mot mig. Men SKIT i mig, hans dotter är viktigare. Men vi tänjer väldigt olika. Jag har försökt att göra honom delaktig med bilder på henne och svarar väldigt utförligt på hans sms när han frågar hur hon mår.
Dom träffades i söndags och sen dess har jag inte hört ett ord från honom trots att jag skickat 2 bilder. Som sagt, hans sätt att straffa mig.. MEN man måste ju undra hur sitt barn mår. Och handlar det om ens barn borde man inte bete sig som honom.

Gör att göra en lång historia kort,
Vi har varit tillsammans inte snart 7 år. 7 år av SÅ mycket bråk, tjafs om precis ALLT, men samtidigt kärlek och envishet att leva tillsammans. Vi är från 2 helt olika kulturer. Hans familj bor inte i Sverige vilket gör att han kan bete sig lite hur han vill.

Imorgon ska jag gå till min kurator som jag går till en gång i veckan. Känns så skönt att få ut lite ångest och känslor medans min fina kusin passar lillis.

Godnatt!

Jag har aldrig bloggat i hela mitt liv och aldrig ens tänkt tanken att börja. Men nu känns det som att det är dags, när livet tar sig en vändning.
Jag vill till en början vara anonym men när jag blivit lite stadigare på benen kanske ändra på det :)

Jag är 26 år gammal och nybliven ensamstående mamma till en underbar liten tjej på snart 6 månader.

Bloggen är tänkt att vara en slagpåse, då min vardag just nu handlar om att gå vidare men inte glömma varför jag är ensamstående, vad som hände, och hur jag mått.

Vissa inlägg kan vara lite "luddiga" då jag kommer använda detta till att skriva av mig.